Jag borde skriva mera. Eller jag har så mycket i huvudet jag vill få ner. Men jag har ett liv här med, tar ut sjukgymnastiken mera, inskolning på förskola, alla sjukhusbesök och nu är Miranda sjuk och febrig. Jag vill liksom sitta och kunna tänka över vad jag ska skriva. Men när jag sätter mig på kvällen och ska skriva nu för tiden är jag alldeles trött och tom i huvudet. Så skriver jag ju sådana himla romaner.
Jag skulle vilja skriva om att vara förälder till barn med funktionshinder. Det är inte helt lätt och många gånger ett oerhört stort ansvar att vara förälder till barn med funktionshinder. Vad är det som säger att man orkar det hela tiden? Mammor och pappor kan också bli förtvivlade. Bräcke diakoni har haft ett projekt som har handlat om att synliggöra föräldrar till barn med funktionshinder. Jag kunde skivigt mer om det men ni får gå in på bräcke dikonis sida för projektet och snoka runt. De har bland annat mynnat ut i ett studiecirkelmatrial som heter "när jag inte lägre är med".
Det där med att ta hand om sig själv. Lite kort. Att se till att man har tillfällen att ta hand om sig själv för att klara av att ta hand om livet. Man kan veta vad man borde göra för att man ska orka och klara men gör man det inte så hjälper det inte. Då blir det bakslag ändå. När det gäller att ha barn så kan man se till att det finns människor runt om kring som kan hjälpa med att ta hand om ens barn. Inte bara envist jag ska klara att vara ensam och att se, orka, ha tid och tålamod mm. Om jag sedan gråter och är helt slut när barnet sover. Är det hållbart? Se till att man har ett kontaktnät man litar på. sedan inte bränna slut några få utan fördela så att det är hållbart för alla så även för dig.
Men sedan är det det med att det ekar i en att man ska ont ha och inte lyssna på det trollet. Jag vet att jag har ett värde och att det är rätt dumt att låta någon mala köttfärs av mig. Att mina känslor är lika viktiga som någon annans. Antingen ser man det som svaga ömtåliga människor som inte tål mycket. Eller ser man det som människor som tar rätt mycket jobbiga saker fast de inte syns utåt. Som bara man inte gråter när någon annan ser. Min tanke är att alla drabbas av hiskeligt jobbiga saker i livet. Det ingår liksom i paketet. Ett bra sätt att hantera det på är att erkänna att nu är det jobbigt, jag får vara trött och gråta. Att prata med någon om det och inte vara ensam i det. Det handlar inte på något sätt om att bagatellisera det. Sedan prata med de som är inblandade och kanske någon utomstående man liter på om hur klarar jag detta och hur går detta att göra hanterbart och hur kan jag/vi hitta en strategi. Så en sak till. Vet man att man inte är ensam i när det bara är skit brukar man orka och klara rätt mycket. Så glöm för allt i värden inte att säg och visa att ni tycker om annars går det att att fråga om det.. och jo jag kan allt det där och lite till men likt förbaskat sitter det ett litet monster på ena axeln och försöker få mig att lyssna på det monster. Har ert moster flyttat?
Det va jag och mina romaner till inlägg.
Skulle skriva om alla kallelser som kommer. Nu senast fick jag en egen kallelse till hörselvården. Omväxlings skull inte min dotter.
Det där med att se så oerhört svart och eller vitt på människor. När det kan vara flera saker som spelar in varför människor väljer att handla som det gör. FLYTTA fokus!
Nu är jag trött för länge sedan och havdöd. Men ska greja med tvätten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar