17 juli 2013

att sörja....

Jag får passa på att skriva nu. Mendans nätet är. Den senaste tiden har nätet mer inte varit.

Jag har känt ett behov av att skriva de senaste dagarna. Jag känner liksom det i bland. Det måste få komma ut liksom. Men samtidigt tar det i mot. Men jag vet att det brukar lätta när jag har skrivit. Så vist vill jag.

Har jag skrivit att jag hade inte andningsuppehåll? Har fått reda på det med posten.
Ja är både glad och samtidigt inte. Hade hoppats att det va en del av mitt pussel. Men som en kompis sa det är en pusselbit men den passar bara inte i ditt pussel.

Den 15 augusti ska jag till smärtomtagningen på Angereds närsjukhus. Ser fram i mot det!

Jag sörjer den kropp jag en gång hade och inte länge har. Jag vill inte behöva göra yoga och sådant varige dag för att må hyfsat bra. Jag vill ha tillbaka min starka och friska kropp. Nu vet jag ju att jag aldrig kommer att få det. Jag vet också att livet alltid förändras. Jag menar de ena dagen är inte den andra lik och så ska det vara. Det händer alltid saker. Små eller stora som påverkar livet. Jag vet. Men jag vill fortfarande inte ha sådant här liv. Jag vill inte behöva göra övningar varlige dag för att må bra.

och vet ni vad som är det fina? Jag får sörja och vara ledsen. Sörja den kropp som jag en gång hade. Den som orkade lyfta och klarade att vara i gång.. Bara jag inte fastnar där. Att jag fotsätter göra övningar varlige dag och inte ger upp. Men jag får sörja... Allt har sin tid...

Varför tror jag att en del blir provocerade av att jag skriver det? Men jag skriver det. För jag vill inte vara en liten lort. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar