livet slår, i bland med häpnad

Grejen med att skriva är lite som terapi. Orden måste ut och formuleras. Det är en form av bearbetning. Särskilt när man som jag är ensam och inte ha någon att dela med. Att jag skulle blotta mig? Jag är så trött på att man ALLTID ska visa sina starka sidor och ha någon polerad yta. Vi är små ömtåliga människor. Hur svårt ska det vara?

sorgen över att planer med jobb och familj bara stöp. Jo det kändes kan jag säga. Den där pressen man känner att man borde. Det är bara att pressa sig själv.

Socionomen på hörselvården pratade om att få rutiner. Nu är det så att jag sover på nätterna och är vaken på dagarna. Jag äter och sköter min hygien hyfsat. 

Men det är det där med att ta hand om sig själv så att man orkar göra annat. Inte bara piska på sig själv att jag ska göra.....och socionomen på hörselvården prata om vikten av pauser mycket ur hörsel och ljudsynpunkt. 

Är det som kan ta pauser en person som applåderas? En människa som säger till om hinna i fatt sig själv. Är det hippt?

Socionomen berätta också om när hon sommarjobba på mataffär på Öland en sommar.  Hon hade som mål att inte ha någon kö till sin kassa. På Öland på sommaren är det smockfullt av turister. Ska man handla mjölk i mataffären ska man göra det på förmiddagen för på eftermidagen är mjölken slut. Att ha som mål att inte ha någon kö till sin kassa är näst in till omöjligt. Eller är det värt det? Är inte huvudsaken att folk får köpa sin mjölk inte hur snabbt? Hon kunde inte jobba hela sommaren för hon fick ont i kroppen mm. Behövde inte hon hålla?

Behöver inte människor hålla? Vem ska hålla i vem?

En del är sådana som tar hand om sig själv. Medans en del är sådana som gasar. Som i sommar har jag tänkt att jag skulle varit till badhuset och gjort övningar mm. och föräldrarna ska ha Miranda under tiden. Men då det har känts som besvärligt och i vägen att föräldrarna har Miranda så har jag att låtit bli. Om jag har haft ont som stryk i emellanåt och att jag hade orkat på ett annat sätt om jag hålligt i gång med vattengympan under sommaren va liksom inte viktigt. 

Varför är man så urbota korkad? 

Är jag ensam om det? Om man kollar sjukskrivningsantalen så nej och kollar man på hur många som går i terapi så nej. Det har nästan blivit liter som en folkrörelse att gå in i väggen. Varför är samhället så sjukt?

Så ska jag inte skriva så mycket om familjen men att det finns så mycket skuld och skam i en familj. Särskilt när man har ett barn med funktionshinder som jag. Att man skulle gjort annorlunda och att man är fel och gör fel. När vanmakt tar sig konstiga proportioner. Inget blir bättre av att skuldbelägga någon. När mamma säger att jag har nog med egna bekymmer och inte ska bry mig om dem. Men om de oroar sig för mig så påverkar det ju mig. Att hitta en väg framåt där man inte slitet på varandra och har en bra relation. Man får misslyckas och man är älskad då med. Det är inte farligt att gråta men det är farligt att gråta ensam.. Man kan göra fel men man är inte fel. 

Sist och slutligen behöver man någon plats där man är trygg och får landa för att orka upp igen. Ingen kan gasa hela tiden. Ändå gör många det...