det fans ett ljus

socionomen (eller vad hon är?) på pedagogiska hörselvården sa att jag borde vara sjukskriven heltid denna terminen.

Hon sa att hon kan vara med på nästa möte med läkaren på vårdcentralen även min mamma som ser hur det fungerar eller inte fungerar i vardagen.

Socionomen lyfta fram mina funktionshinder, min värk och att jag har en dotter som ska ha en mamma som orkar. Men åter igen kan inte läkaren på vårdcentralen alla de bitarna. Som socionomen sa det är vi på sjukhuset som är specialistvården så det är vi som kan sådant inte allmänläkarna på vårdcentralen. I bland kan man ha tur och träffa på någon som kan mera men det är inte tänkt att ingå i deras kompetens.

Jag poängtera att jag vill vara en pigg, glad mamma som orkar och jag vill inte att förhållande till min släkt och familj ska bestå av oro för hur det ska gå utan utbyte, glädje och gemenskap. Att min dotter i sin tur har extra behov, utreds och har behov av stöd gör det inte mindre komplext.

Socionomen sa att det handlar om att sänka garden in för läkare och vård. Om inte annat trycka på att det är ett barn med i bilden. Det är rätt sjukt men då brukar de se allvarligare på situationen. Man kan göra en orosanmälan. Inte för att jag är någon dålig mamma utan för att de liksom ska hända något. När Miranda är mera utred kan man söka vårdbidrag.

Att när det gäller mina funktionshinder finns det så mycket mera hjälp och stöd man kan få. Det är bara det att jag vet inte om allt.

Låter det som hon har varit med för?  Kan ni förstå att det känns som att flera kilo ramlade av?

Jag har bokat möte med läkaren på vårdcentralen i början av september.

och jo det finns mera jag borde tagit upp. Men från att känna att det är bara skit till detta. Då finns det i alla fall en väg framåt.

Jag frågade min mamma om hon inte verkade vara rätt person på rätt plats? Jo det verkade hon tyckte mamma. Man skulle kunna tro att det ralma några kilo från mammas axlar också.