jag måste skriva. Så är det bara...Annars går jag sönder, så är det bara.....
Jag har tänkt på det där med avslappning, hitta ditt inre jag, vara i nuet och detta mindfulness. Jag läste en krönika jag tyckte va bra.Superstressad av mindfulness. När det är som hon skriver att man borde prata med en sociolog. För att prata om de strukturella förändringar som finns med slimmade företag för att känna pengar eller inom kommun och landsting politikers iver att spara pengar. Då ska jag lära mig tänka positivt, andas och sitta i en yogastälning och blunda. om 90 procent på jobbet känner sig stressade är det troligtvis inte ett individuellt problem. Är inte det rätt logiskt.
Detta får mig att tänka på när jag en gång gick en kurs för långtidsarbetslösa som ams anordnade..De va sådan där konsult eller med eget företag som hade blivit betalda att ha hand om eller ha lektioner. Jag mins så väl när han skrev på tavlan om självkänsla och självförtroende, vi stackars (underförstått) arbetslösa som behövde öva på självkänsla mm...Han va väldigt pedagogisk och skrev med olika färger på pennorna han använde på tavlan. Efter ett tag är det en av deltagarna som säger. Jag mins inte ordagrant. "du är så pedagogisk med olika färger och fyllt hela tavlan, men det är inte detta vi behöver!! Vi har inte över lag dålig självkänsla!!! Det vi inte ha är jobb!!!" Han som hade lektionen kom av sig fullständigt......En "elev" som inte bara tuggar och sväljer utan som liksom säger STOPP!!! En elev som tänker själv och vågar opponera sig. Vi va liksom inte längre stackars långtidsarbetslösa. Det handlade om att landet va inne i en lååååååång lågkonjunktur och svårt att få jobb över lag och de som hade jobb höll i dem hårt...Där och då blev jag också rätt chockad....På den tiden va jag mer som man skulle i landet lagom.....Men i dag känns det rätt bra när jag tänker på det.
De där människorna som säger stopp vad sylar vi med egentligen? Eller är inte det vi sylar rätt märkligt? De brukar få ta rätt mycket skit men de behövs!!!! För att då knyta i hop påsen. Även i detta fall handlade det inte om att de va de enskilda individerna som behövde tänka positivt...Det hade att göra med sociologi. Det handlar om hur värden runt om kring oss såg ut. Du kan tänka hur positivt som helst det kommer inga jobb flygande för det.
Jag har tänkt på och kan relatera det till min värk. Att det skulle bara släppa och ge upp och lägga det i någon större makts händer. Men vänta lite nu, jag har liksom ont!! Bara du lär dig andas så kommer det bli bättre. I början hade jag så ont att bara ta mig till spårvagnen va en pers. Hur kan jag kunna ha mindre ont när jag går genom att andas annorlunda? Det är inte lungorna jag har ont i....jag har levt och jobbat i landet där den som arbetar hårdast är bra. Kollegor som kallar mig på allvar galärslav....Där man inte ska gå till doktorn om man har ont och inte ska känna efter. När jag i dag känner efter känns det såååååå fel!!! När jag tänker på läkarbesök och min värk. Då tänker jag att jag kan ju inte visa hur jag mår och jag ska absolut INTE gråta!!! Hells vill jag säga att allt är bra med mig. Då kanske det inte handlar om att jag ska tänka positivt eller andas. Utan det samhället som så djupt har präglat mig att jag inte vill tala om för läkaren varför jag har kommit dig....
Eller vad tror ni?
Hos läkaren skall man inte tänka positivt och vara duktig. Där gäller det att vara så knäckt man kan, gråta och så vidare. (jag är alltid för tapper och glad)
SvaraRaderaAnnars är det väldigt bra att andas, jag glömmer det ständigt.
Hos läkaren skall man inte tänka positivt och vara duktig. Där gäller det att vara så knäckt man kan, gråta och så vidare. (jag är alltid för tapper och glad)
SvaraRaderaAnnars är det väldigt bra att andas, jag glömmer det ständigt.