Jag ville skriva något nu. I dag va jag hos sjukgymnast på fungera. Jag va en jobbig patient eller så va jag en vanlig patient. Jag sa att jag ville ha övning för axeln. Min vänster axel brukar göra ont och det har den gjort under hela tiden då jag har haft ont. Det i sin tur påverkar huvudet. Eller Ja ni förstår. Jag fick övningar.
Men sjukgymnasten är hela tiden orolig att jag ska ta i mer en jag borde.
Va jag är trött på att jag hela tiden tror att alla tror att jag har inte så ont som jag har. När det liksom är den tanken som dyker upp som en neonskylt i mitt inre skyltfönster. Varför skulle de inte tro?? Varför inte?
Så sa sjukgymnasten att när jag har gått färdigt huvudvärkskursen. Så får jag träna på mitt eget gym och komma till fungera med jämna mellanrum för att stämma av. Jag vet hon har sagt det innan. Så jag va bered. Men jag får vara besviken och ledsen ändå. Det är det där med att tillåta sig att känna. För stänger man in känslor sätter det som i kroppen eller blir till ångest....
Så är det de där med att gå på gym och träna och får män efter sig som inte förstår ordet Nej! Sådana där man behöver vara övertydlig mot. Ja mamma och pappa jag har sådana efter mig. Va tror ni när man ser ut som jag? Jag behövde lära sig säga nej. Det funkar inte att lite snällt säga i från. För de kommer inte lite snällt förstå och sluta med sina närmande. Varför skrev jag detta? Bra fråga!? För att jag behövde sätta ord på det som så mycket annat kanske!?
Vad har man för brist när man är sugen på lakrits hela tiden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar