3 april 2013

som jag är

Det är vår och jag är så in i norden rastlös och orolig. Jag brukar vara det på våren. Varför skriver jag det för? Varför är jag inte sådär normal?

Det känns som att jag skulle kunna skriva om hur trött jag är på att det viktiga är att ytan är putsad och fin och hur man sedan mår inuti eller om man egentligen inte har råd med det. Fast man aldrig tycker att man duger och bara det inte syns på utsidan. Den där eviga gnagande om att aldrig duga. Men jag gör inte det.

Jag önska att jag kunde vara mera ärlig med detdär....För gör jag det så är jag ju någon som gör det. Det blir lättare för mig och kanske för dig!? En del av det där utanpå faller. Jag blir mera på riktigt. Jag blir ömtålig, jag blir trasig, jag visar känslor, har inte alltid märkeskläder, jag ärter inte alltid rysk kaviar, sover inte alltid i sidenlakan, dricker inte alltid i kristallglas, bor inte i dyr våning på hippa gatan.

Men jag hoppas jag har vänner som ser mig som jag är och även om jag skulle gråta, ha ostädat, säga pinsamma saker, gå med mjukisbyxor, kratta högt åt roliga saker offentligt,  sy egna kläder, självförverkliga mig själv på mitt sätt (om det så är att flytta till en fäbod och mjölka getter) ja ni förstår.

Men jag skulle inte skrivit detta...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar