5 februari 2013

trött

jag tänkte på det där med att bagatellisera och att ta på allvar. Det där med att inte ta någon på allvar. Det är ett maktmedel och rätt knäckande. Dels tänker jag på det Ebba Kleberg von Sydow skrev på sin blogg i dag (ja jag läser hennes blogg!) om "män som näthatar kvinnor." Det är vist ett program som ska gå nu som heter så. Att bli kallad både det ena och det andra om man ska bara ta det.

Från det ska jag ta ett hopp, kan tyckas. Att ta sig själv på allvar och sin kropp på allvar. Annars blir de rätt svårt att förstå sig på den. Det måste vara rätt jobbigt för kroppen skrika sig hes för att bli lyssnad på. Jag har förstått att jag funkar så att jag funderar på om en speciell sak (har inget bra exempel nu) som kan ha att göra med värken. Men så kommer tanken "men det kommer sjukgymnasten bara tycka är dumt om jag frågar, jag menar knäpp" Så låter jag blir att fråga. Jag upplever det som att jag inte tar mig själv på allvar. Som att jag kan ju inte ha något vettigt att säga.

Så det vore kanske bra att tänka att "jag är viktig och någon att räkna med och det jag tycker spelar roll och är väsentligt"

Min mamma kan bli lite smått trött på mig för att jag säger bara halva meningar. För jag måste ju tänka efter så att de jag säger blir rätt.

Men jag är väll rätt?


Jag avslutar med att citera Christina Doktares bok " Hjärnstress kan det drabba mig?" Men i bland kanske det inte gick att reducera sjukdomsosaker till enbart A, utan det var flera faktorer A1, A2, A3  som orsaka B, och då blev det genast svårare" Vad ville jag då med det citatet? Människor är ju oftast sådana. Mer mångfasetterade och komplexa. Det gör ju att sjukdomar och ohälsa oftast har flera orsaker.  


Men jag är viktig och rätt ju!!!!!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar