Nu va det himla länge sedan jag skrev här.
framtiden gör mig knäpp. Eller tankar på den. Jag antar att somliga känner av min oro och inte förstår att de inte är deras egen oro.. När det inte är självklart vilken väg som är rätt. Pappans familj bor i gbg och de vill ha oss nära där men min familj bor här och de vill ha oss nära här. så vill jag göra rätt och inte såra någon. Hur lätt är det då? Så står jag som en trasdocka och dras åt olika håll och får om möjligt ännu mera ont.
Vi har förresten dragit på oss både jag och Miranda så vi behöver/behövt antibiotika. Jag hade så det svullna upp på höger sida av kinden så man såg det på utsidan och gjorde så ont att jag ville ta kniv och praktisera kirurgi själv. Jag fick penicillin utskrivet av tandläkaren och komma tillbaka när penicillinet verkat. Det blev en tillfällig lagning. Hela tanden va död och borrade hela vägen ner, de kändes inget när de borra. Det blev en rotfyllning heter det va? Det är väl rätt vanligt desto ovanligare att de svullna upp så det man får penicillin utskrivet. Somliga tyckte att det va väl inget att gnälla över. Men men. En märklig känsla att kunna tugga på höger sida har jag inte gjort på jag vet inte hur länge. Om inte det tar bort en del huvudvärk också heter jag Carl i gatan. Miranda har öroninflammation som bara blivit sämre. Hon har inte haft feber. Men det har kletat och porlat rätt friskt från öronen och när det börja lukta som när hundar har öroninflammation ringde jag hörselvården och jourläkaren skrev ut örondroppar med både cortison och antibiotika i. De ska tas tre gånger om dagen. Så det är väl sjukstuga här på hög nivå.
och så en sak till. Jag läste vems fel är det att du inte är lycklig? jag tyckte den va så bra. Det känns som att samhället är på väg åt de hållet. Från att tänka positivt ha värsta bästa uppdateringarna på fb och har ett superliv Då får man ångest och känner sig fel för mycket ansvar läggs på individen. "Du är din egen lyckas smed" men det är inte så konstigt för ditt liv kan inte alltid vara på topp. Alla har sprickor och perioder i livet då det är en pärs att bara ta sig upp ur sängen..."har du misslyckats och förlorat någon? Det är helt i sin ordning, livet är inte perfekt, är du rädd? Okej,gå rakt på. Gör det ont? Bra, du lever, känn efter bara, de går över"
Det är mycket eller därför jag skriver om mina tillkortakommande och mina sorger här på bloggen. För att alla har vi sår och motgång och jag är så less på att behandlas som svag om man erkänner det. Denna eviga rädsla.
En till text jag vill länkas till. Fredrik Backman han kan som ingen annan skriva så det är som en knytnäve i mellangärdet. Så skulle jag vilja kunna skriva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar