2 maj 2015

ni vill veta

flera har undrat och jag känner att jag får svara. Jag har dröjt lite på grund av att jag har velat tänka efter och så gillar inte kroppen att sitta här och skriva plus att jag vist har en dotter som tycker att den där datorn är en egendomlig sak att sitta vi när hon är nummer ett . Det handlar alltså besöket på smärtmotagningen i Västervik. 

Jag vet inte hur mycket ni vet så därför tar vi det så här. Jag träffa kurator, sjukgymnast och psykolog. Läkare har jag redan träffat.

Kuratorn försökte kartlägga familjesituation, socialt liv och arbete. 

Sjukgymnasten kolla ju på min kropp och bände och vände på väldigt mycket av min kropp. 

Psykologen skulle väl kartlägga det psykiska och hur vida jag hade svårt att sova eller va deprimerad och om det va orsaken. 

Det va i alla fall jag upplevde det. 

Kuratorn tyckte jag prata onödigt mycket om att bara jag sakta börjar jobba så går det nog bra. Medans jag försökte förklara att det va det jag försökte med på Lernia och det gick inte bra!!! Det kändes som att vi prata förbi varandra men jag stog ändå på mig (Coolt). Det va kuratorn jag fick visitkort från med direktnummer från. Det är bra när man kommer på saker i efterhand. Vem gör inte det?

Sjukgymnasten bände och vände som sagt va på min kropp. Så fråga hon hur de olika kändes. Jag försökte svara. Vad mer man man göra? Men samtidigt så sa jag att jag tycker det är jätte svårt att beskriva och sätta ord på. Jag sa att för att jag tänker efter innan jag svarar är inte för att jag fantiserar i hop utan för att jag tycker det är svårt att sätta ord på. Så drog hon med en liten pensel på olika ställen och fråga om det kändes olika. Det gjorde det...

Psykologen fråga hur det gick med sömn, koncentration, minne, mm. Jag svara så bra jag kunde. Han nämnde att det märks att du har jobbat inom psykiatrin.....Så sa han att det har pratat om det där med att jobba mm. Men varför stressa med det? Det va nog psykologen jag trivdes bäst med men så ingår vi ju i "samma skrå" även om jag inte vantrivdes med någon. Min gissning är att han kommer att säga till de andra i teamet att det är inte depression som är grundproblemet. Jag vet inte men har en stark känsla av det. 

De ska ha partikonferensens där var och en får säga sitt om mig och sedan hör de av sig till mig om fotosättningen. En del är väl va de ska skriva för remissvar till läkaren på vårdcentralen med. Men jag ska ringa kuratorn och säga saker jag kommit på i efter hand. 

Förresten psykologen sa att alla har inte ångest. Jag har alltid tänkt att alla har mer eller mindre ångest. Det har min pratperson på psykiatrin sagt med. När ångesten är normal fungerar den som en naturlig reaktion eller ett sätt att vana....Så har jag tänkt....Finns det olika "skolor" inom det där?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar