För att fotsätta skriva. Egentligen skulle jag vilja ta upp det där med skrivandet igen. Jag menar typ poesi eller noveller typ. Jag är vist duktig på det finns de dom som säger. Men det är lite svårt att få ut det. Men de kommer väll när tiden är mogen.
Jag är tacksam vist är jag det. För alla råd och tips. Jag vill försöka testa och vara öppen. Men jag kan blir trött också. Vist får jag väll det?
Så är det de där med att så farligt kan det inte vara. När jag säger att det krasar till exempel menar jag att mer eller mindre hela vänster sida krasar inklusive axeln och jag behöver inte så mycket mer en böja mig framåt fören jag känner hur ryggen krasar och när jag säger att det krasar innebär det även att det gör ont. Men det är väll som när jag va på stokenheten och sa att det gnuggade tog läkaren för givet att det va i nacken och att jag va yr medan jag menade att det va på ett speciellt ställe i ryggen och tro mig de gunga inte lite. Att va uppe och gå eller ännu värre duscha va hemskt. Men hade jag inte berättat hade inte läkaren förstått och de är ju så livet fungerar. Kommunikation är vist viktigt. Hoppas jag inte trampa någon på tårna nu?
Men jag lär känna mig själv och min kropp mer och mer och envisas med övningar. Utan dem skulle jag ha mega ont.
Har jag berättat att jag har köpt en massagemadrass bara för att vara snäll mot mig själv?
Att jag ska sluta tänka på eller känna efter fungerar inte för jag har ont. Men å andra sidan är jag glad att jag inte har så ont som i början för då hade jag hemskt, fruktansvärt och vidrigt ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar