9 december 2013

jag har inte skrivit detta och ni har inte läst det, okej?

Jag lyssnar på Krister Sjögren som sjunger smöriga julsånger med Carola. Jag ska försöka formulera mig.och mina tankar. Ska jag vara ärlig mår jag inte bäst. Nej jag behöver inga kram och stakas dig. Jag behöver få skriva av mig. Jag behöver få sätta ord på sammelsuriet i huvudet. Jag träffa sjukgymnasten på fungera i dag och sjukgymnastade. Så fick jag ju sådana där nålar. Sjukgymnasten tycker att jag ska gå på ett vanligt gym och komma till sjukgymnasten med mellanrum för att följa upp. Hon upplever att jag inte ser så smärtpåverkad ut och har gjort stora framsteg sedan jag kom. Hon poängtera att vi inte skulle avsluta kontakten.

Vi prata om att fysiskt, känslomässigt och kroppen ska hinna med.

Min oro gäller säkert dels det. Vist har smärtan påverkats positivt, ja kroppen över lag. Men jag är INTE bra! Det känns fortfarande som att det är långt kvar. Men jag tänker att jag får ge det en chans. Går det inte får jag säga det. En sak är väl det att hon tror att jag går på det vanliga gymmet en dag i veckan. Om hon visste!? Jag är där så ofta jag kan och är jag inte där så varige dag håller jag på med övningar hemma. För att jag vill må hyfsat bra. Det är inte en dag i veckan. Det är en livsstil. Men jag ska till sjukgymnasten en gång till innan jul. Jag har lärt mig att det är bättre att säga vad jag tänker en gå och grubbla själv. Om jag samlar i hop mina tankar tills dess. Så får jag vara det jag tycker är besvärlig men mina föräldrar tycker är helt vanlig. Säga i från och uttrycka mina egna åsikter.

Så är jag nog orolig in för att åka hem i jul. Jag tycker om min familj och jag älskar verkligen alla goa syskonbarn. Men hur ska jag göra hemma när jag får ont. Eller vist det går att gå undan. Så är det de där med att träna. Som har blivit mitt sätt hålla värken hanterbar Jag vet att de säger att jag kan lasta ved typ. Ja det kan jag men det är inte samma sak och vem säger att jag lyfter rätt!? Jo det är viktigt.....Jag blir rätt ofta frustrerad på mig själv efter att jag har lyft något och upptäcker att jag lyft fel för att jag ju får ju mera ont.

Jag är tvungen att skriva att jag är inte lat. Det ligger ju i saken. Så ligger i det i saker att det kvittar hur mycket jag gör så känner jag mig ADRIG nöjd! Jag vet att det finns massa skit bakom detta. Som jag inte tänker dra upp här. Jag ångar att jag ens skrev detta här. Ja jag har gått hos pratperson och lär väl behöva det mera. Vilket jag hoppas på antingen på vårdcentralen eller smärtmottagningen. Men allt tar sådan tid innan jag kommer till någon....  Att handlar inte om att prata skit om sina föräldrar. Jag är faktiskt klokare en så och vad leder det till!? Som min pappa tråkigt nog trodde jag gjorde när jag va inlagd och gick i samtal.. Att vara trasig och inte ha det där skyddet som gör att jobbiga saker jag är med om träffar hårt och djupt. För att man är ensam och skiten och inte har någon stans som heter hemma och inte hittar hem till sig själv. Ja det va jag då men som tur är är jag helar nu. Oj va mycket jag skrev. Egentligen har jag inte skivigt allt detta och du har inte läst det och du behöver inte skriva kram. OKEJ?

Så ska jag träffa läkaren Tore Eliasson på smärtmottagningen den 19 dec kl 11:00 för att följa upp mediciner och lite sådant antar jag.

Den 16 januari kl 10:30 ska jag träffa min en gång till nya handläggare på försäkringskassan, min chef, och någon från arbetsförmedlingen. För att prata jobb och framtid.

Jag har liksom velat leva i tanken att jag kommer att bli bra. Jag har haft det som mål och tanke. Det är ju inte såhär jag ska leva. Det har väl varit en sätt att överleva. Men på sista tiden har jag tagit in att detta är jag. Men så är jag sådan att jag tänker att något (bara litet) borde ju gå att göra. Bara så jag mår lite bättre.....Jag tror att det är en fördel att jag tänker så nu när jag ändra kommit en bit....


1 kommentar: