Om vilja och mod, att lära sig vilka berg som ska bestigas och vilka som är för svåra för det. Att hitta en väg som innebär lagom mycket utmaningar,om att kunna förlåta sig själv och ta hand om sig själv och erkänna att i bland gör livet bara så ont.
4 september 2013
räcker nu
Här om dagen fick jag öva på balans och hållning hos sjukgymnasten. Fy va jobbigt. Det där med att inte puta ut med rumpan och så va det ryggen. PUH!
Jag är lite orolig för detdär med arbetsrehabeliteringen.. Hur det kommer att bli? Hur ont jag kommer att få!? Hur trött jag kommer att vara!? Så att ni inte missförstår. Jag VILL jobba men jobbar jag vill jag kunna jobba också.
Har jag skrivit att det är värken som är mitt problem och inte depression. De kan ge mig all värdens antidepressiva så länge jag har ont kommer det inte bli bättre. Jag menar de måste jobba med värken för att jag ska må psykiskt bättre.
Bör väl säga att den där stolen jag köpte hjälper. Värken blir försvinner inte men den blir inte värre.
Fina Tore tänk om alla läsare kommentera som dig. Vilken glädje det vore. Men och det finns ett men. Jag hinner inte med att svara på alla underfundiga kommentarer du skriver. Förlåt mig!
Etiketter:
arbetsrehabeliteringen,
hållning,
lånvarig värk,
sjukgymnast,
värk
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar