7 september 2013

om att

Jag försöker låtabli att gå vilse bland alla sjukgymnaster. Men går jag fel är det väl bra hitta rätt. Eller?

Jag är lite allergisk mot att hitta psykiska orsaker. Som att jag skulle vara ett psykfall som bara är uppstressad. Många gånger för att då gör man inte mera behandlingar eller ger mer mediciner. Många gånger beror det på att psykiatrin är ett oskrivet blad eller något mysko för många läkare. Dit många diffusa diagnoser kan härledas. Eller som sådana som efter flera år fortfarande har samma symtom och är sjukskrivna för utmatningsdepression och inte göra man något mer eller nya undersökningar eller behandlingar. Men helt ärligt kan man vara utmattningsdeprimerad i 8 år eller mera? Jag vet att kroppen mins och många minen kan bo i en kropp som visar sig fysiskt. Men då är det väl ändå de man ska jobba med!? Eller? I stället för att säga att allt är utmatningsdeprimerad. Det är ju faktiskt att ljuga eller eller förenkla det för sig själv. Men inte att hjälpa patienten. Så jag är lite algerisk mot psykiskt. Därför bland annat tror jag att det vore bra att lista vad som gör värken bättre och sämre och ta med fysiska och psykiskt orsaker. Så att detta inte bara hoppar runt i huvudet och framför allt så att jag har chans att se mönster och må bättre.

Jag har läst om och hört om personer som inte har mött någon förståelse. Som har fått höra att du ser inte så sjuk ut. Det där med att bita i hop. När man som patient känner sig mer i vägen och besvärlig.

Så har jag hört om de som tycker att de har blivit bemött på ett bra sätt. Där läkare och vårdpersonal gör allt. Tar prover för allt möjligt och inte ger upp. Som ser smärtan som en sak i sig att behandla och gör allt för att patientens värk ska minska. Som provar alla möjliga mediciner tills man hittar någon som fungerar.

Jag behövde skriva ner detta för att kunna fokusera på rätt saker.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar