det finns inget som fyller mig med så mycket ångest som när jag jag tror att jag har förstår något själv av hur värken är och kommer i från. Varför? Vad gör det så skambelagt?
Jag vill inte men samtidigt vill jag vara en del i min egen behandling och kropp. Jag vill bli lyssnad på men samtidigt tar jag för givet att jag ska inte bli lyssnad på. Mina åsikter är inte viktiga men samtidigt vet jag att de är det.
Kan ju ha att göra med det jag pratat med mamma om ett antal gånger. Det är läkaren som ska vara expert och kunna. Jag ska liksom inte "komma" med något eget. Men samtidigt måste jag ju tala om mina upplevelser och min kropp känner ju bara jag. Då måste jag tala om mina tankar och känslor. Detta har ju med KASAM att göra ju. En krock?!
När jag skriver om det och sätter ord på det blir det hanterbart. Men som vanligt undrar jag om det är klokt att skriva om detta? Så här öppet, så att du och du och alla andra kan läsa om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar