I dag va jag hoss mmr2 teamet i Kalmar. En del är sådana som har tusen och en frågor och vill veta nu hur de ska göra för att jag ska bli bra. För mig handlar det mer om att ta in hur det va och bilda mig en åsikt. Jag tillhör sällan de som kräver att de ska hjälpa mig. Jag propsar inte på.? Bäst vore det nog om jag kunde ha en del av rak-het och tydligheten också. Jag vill bilda mig en åsikt och smälta innan jag säger något. Men till onsdag nästa vecka har jag på mig.
Dels så var ju saken att jag skulle berätta vad som va problemet med/för mig. Så fans det två till som då skulle prata om det jag sagt och hur de hade upplevt det. Mycket för att åter koppla det jag hade sagt och så det hade upplevt det på det sättet jag mena. Så upplevde jag det i alla fall. Så skulle jag ligga ner på en brits för att sjukgymnasten skulle ta i mig eller försiktigt böja och bända på mig. Efter det så skulle jag berätta hur jag hade upplevt det och vad det väckte hos mig både fysiskt och psykiskt.
Till nästa gång så ska jag reflektera över vad det väckt för något i kroppen och vilka känslor det har väckt med mera. Gärna skriva ner.
Sedan efter några veckor ska vi jobba mer i grupp, flera personer med olika former av värk.
Jag tycker det med vad som är relevant eller inte är svårt. Jag tror att jag gör det svårare en vad det är. Jag är relevant.
Jag antar att det är det som är grejen. Med hela alltet. Jag skulle gissa att flera av de som går där gör det på grund av att de inte lyssnar till sin kropp och att det måste börja göra det. och det tar tid. Att vänja sig att lyssna och tycka själv att det är okej.
och jag vi ska naturligtvis göra mera en att reflektera och ligga på en brits
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar